Bordsskick?? Vaffö då då??

Nyligen lunchade jag med en kompis, som berättade om sitt eget middagsbord hemma i vardagen. Och på helgen också för den delen… ungarna äter som ungar gör, växer och frodas och är lagom obstinata i perioder. Precis som det ska vara, med andra ord.

Det hon ville fråga om, var hur mycket kraft man som förälder skall lägga på det där med bordsskick? Det är ju en verkligt bra fråga, som har många olika svar – eller svar från olika vinklar i alla fall. Jag skall försöka bena ut hur jag tänker runt detta, för jag tror att det är många som funderar.

#1. OM ditt barn INTE växer, inte gillar att sitta vid bordet, inte upplever måltiden som (rimligt) lustfylld – ja då ska du förstås bara strunta i allt vad bordsskick heter. Det primära är ALLTID nutritionen, och väldigt nära efter den kommer att barnet skall ha en trevlig upplevelse. Att föräldrarna – den ena eller båda – inte står ut med kladd eller armbågarna på bordet eller vad det nu kan vara, får den personen helt enkelt bara sätta sig över under en period. Jag har träffat några föräldrar som inte tyckte det var ok att barnet – det underviktiga barnet – kletade med maten och ville undersöka den, och då fick jag gå in och medla lite. Barn som i detta sammanhang vill testa sin förälders gränser, genom att kasta maten på golvet eller smörja in den i håret, lägger oftast av efter ett tag om man som förälder bara tittar bort. Och gör de inte det, så är nog inte bordsskicket grundproblemet ändå. Ignorera. Låt barnet vara ifred. Sluta vakta som en hök på barnet. (Svårt, men nödvändigt.)

#2a. Barn som äter rimliga mängder och inte har en knackig tillväxt: ja, försök hjälpa dem till ett rimligt gott bordsskick! Varför då, tänker en del föräldrar, jag får väl äta som jag vill? Och japp, det får du, men du riskerar att göra ditt barn en rejäl otjänst om det inte lär sig de mest grundläggande sakerna: tugga med stängd mun, ät inte med händerna (enl svensk tradition iallfall) och prata inte med munnen full av mat. I vårt samhälle idag är det en fördel att kunna ”föra sig” som det hette förr (?). Och jag tror det är jättejobbigt att komma ut i arbetslivet som vuxen och sticka ut på ett sådant sätt. Däremot måste du komma ihåg att detta är saker som behöver nötas in under många år, och du kan inte förvänta dig att en fem-sexåring skall klara att sitta rakt, sitta still, inga armbågar på bordet, inte smaska… Som allt runt måltiden – eller allt i ett barns liv – så utvecklas bordsskicket under många år av gemensamma måltider. Börjar man inte med de små detaljerna när barnet är litet, så är det väldigt svårt att förklara för en 15-åring varför hen plötsligt måste tugga klart först, innan hen vill diskutera Schopenhauer eller mer surf på mobilen.

#3. För barn som har ett måttligt intresse för mat, kanske inte så att det märks på viktkurvan, men måltiderna är ändå lite kämpiga – lägg ner allt tjat om bordsskick under en period och se om det hjälper. Se punkt 1: ignorera, sitt på dina händer, titta bort, prata om väder och vind och videos – men INTE om vad barnet gör vid bordet.

#4. Gör rätt själv först. Om du inte signalerar att mat, och hur vi äter den är viktigt och roligt, så kommer inget barn att ta efter. Bestäm vad som är viktigt i ditt hem, skriv ner reglerna och följ dem. Och FÖRKLARA gärna för ditt barn vad bakgrunden till vissa tokiga saker som vi gör. Barn är nästan alltid intresserade av just VARFÖR!

Min femåring kommenterade sin syster för ett tag sedan, när syrran pratade vitt och brett om sin skoldag, med en massa spaghetti hängade ut: I, du är inte vidare bordsskicklig!!
Och det är väl ett underbart ord: bordsskicklig!

Lycka till med att få syn på dig själv!