”Har du egna erfarenheter?”

Jag får väldigt ofta frågor om jag har egna erfarenheter av barn som krånglar med maten. Förutom mina drygt tio år i branschen, alltså.

Och ja, det har jag. Inget som på något sätt kommer i närheten av den dagliga, långa och smärtsamma kamp som de flesta av de föräldrar jag träffat professionellt måste utkämpa, men tillräckligt för att jag har behövt reflektera över mitt eget förhållningssätt till mat, till barn”uppfostran” och till mina inlärda värderingar.

Jag kommer från en familj där man ALDRIG slängde mat. Mamma sparade rester tills de vandrade ut ur kylskåpet av sig själva, och om man inte åt upp det som man själv tagit på tallriken så var det.. inte okej. Inte så att jag fick skäll, men det var tydligt att maten, den var man rädd om. Jag kan fortfarande inte äta kallt lammkött.
Min älskade, urstarka mormor bodde i ett stort hus i en liten by i mellersta Bohuslän, tillräckligt nära Norge för att jag som liten fick höra historier om vad som hänt under kriget, och hur det var ont om mat. (Hon kunde inte äta hummer, berättades en skröna om henne, för det var det för mycket av under kriget!) Hon odlade länge alla sina egna rotsaker, upp i 75års-åldern, och när vi rensade ut hennes källare då hon sent omsider flyttade, hittade vi inlagda kantareller från femtiotalet. Fullt ätbara.
När jag skulle rensa frysen efter min mammas bortgång för fem år sedan, hittade jag svamp, bär och kött från 80-talet. Två överfulla frysboxar fyllda med mat, mat och mat – om och när det skulle behövas.

Detta arv.

Jag har haft svårt att släppa taget om mina barns tallrikar. När de får ta mat själva, och inte blir serverade en färdigupplagd portion, så har jag ofta haft svårt att låta dem själva avgöra när de är mätta. Det är först nu, med en sju- respektive femåring, som jag tydligen varit redo att låta dem bestämma det… och det är på tok för sent förstås.
(Jag kan berätta att det är närmast omöjligt att vara terapeut på hemmaplan. Jag blir lika hemmablind som alla andra, och det krävs en lite extraordinär händelse för att jag skall få upp ögonen för mitt eget beteende. Som att skriva en bok, och därmed tvingas fundera, till exempel. Eller att en klok unge på sisådär sju år säger till mig på skarpen.)

Det där med att smaka på allt har jag också jobbat igenom. Nu räcker det att de har det på tallriken, och alla barn som äter – även gäster i huset – är nöjda med det. Smakar man får man en high five, och en nyfiken fråga (app, app, app mamman lilla…. Inte fråga!!) hur det var. Oftast blir det en ljummen mittemellantumme… Lilla femåringen berättade för ett par månader sedan när hon kämpat sig igenom en mussla, att när hon ÄLSKADE dessa blötdjur i somras, så var det bara för att vara modig. Och det fick jag ju hålla med om att hon hade varit.. och inse att det räckte så.

Det som jag gjort mest fel, är att kräva att de skall äta när de inte varit hungriga, eller illamående. Ett par gånger har jag gått över gränsen och trott att det varit absolut nödvändigt för mig som förälder att vinna fajten över fyraåringen som vägrade äta upp baconet – vi var på en charterresa, hon var trött och hängig, hade tagit bacon på sin tallrik och jag SÅG inte mitt barn. Som ett resultat kräktes hon av utmattning i hotellmatsalen en stund senare och jag skäms fortfarande oändligt över att jag körde över henne så förfärligt. Inte ok. Mänskligt, men inte ok.

Så ja, visst, jag har egna erfarenheter. Nu har ju mina barn bra tillväxt, och det har aldrig varit några problem med maten, egentligen. I alla fall inte från deras sida. Så vi har haft det lätt, på många sätt. Men jag som förälder har krånglat till det, kämpat för mycket ibland, och inte respekterat mitt barns signaler. Och det är jag inte ett dugg ensam om, det vet jag. Men kanske kan du som kämpar i tysthet veta att det är inte så lätt… inte ens om man har skrivit boken.

Med kärlek.